Buss nummer 16 från Transit Center till skolan.
Just nu är stadion tom, men när vi filmade senare på kvällen var där fullt med amerikanska fotbollsspelare.
Här kan man köpa böcker, kläder, godis, pennor och så vidare.
Det innebär att jag inte få gå in eftersom min hatt är mjuk..
Jag käkar sallads-lunch i kafeterian :o)
Detta är klassrummet där vi har Cinematography och Film & Video Production!
Ute på fältet.
Här är han, min fiende.
Den tredje personen som ville ha kakan ramlade i fontänen :o)
Jag var skådis och därmed inte fotograf-material, men för att jag skulle kunna visa er där hemma en sån här bild så tog Tina en efter att filmningen var över.
När jag gick hemifrån torsdag kväll var det kallt och blåsigt. Jag satte på min iPod och den första låten som spelas (jag har den inställd på shuffle) är Everything is possible. Lite ödet typ.. Bussen till flygplatsen var knökad när jag hoppade på. Flygplatsen däremot var ganska tom. Incheckningen gick snabbt och lätt. Första flyget gick till Las Vegas och var ett sånt där litet plan. Flygvärdinnan var antingen trött, full eller hade en liten smula humor.
- Om ni inte bryr er om säkerhetsföreskrifterna så kan ni be om att bli omplacerade till längst bak i planet så att ni inte är ivägen för någon annan.
- Om ni behöver använda syrgasmaskerna så sätt den först på dig själv och hjälp sedan eventuella barn eller personer som agerar som barn.
Jag kom att tänka på att jag aldrig stängt av min iPod under start och landning. Minuten senare kom flygvärdinnan och bad mig stänga av den.. Hm mysko..
Resan gick snabbt. eftersom det var mörkt ute så syntes gatljus och neonskyltar i alla städer, det var inget särskilt med Las Vegas uppifrån faktiskt. Och väl på flygplatsen såg man ingenting av staden. Däremot fanns det spelautomater i gaten, vilket det ju inte riktigt fanns i Santa Barbara..
Jag hade en knapp timme i Las Vegas och eftersom jag började bli lite hungrig spenderade jag lite tid i en "restaurang" där jag käkade plastförpackad varmkorv. Ganska gott. Jag påbörjade minsamling av nyckelringar från olika flygplatser. Planet till Chicago tog tre och en halv timme och jag halvsov kanske en timme eller något. När vi landade var klockan typ halv sex på morgonen lokal tid och det var fortfarande mörkt. Jaha, när behagar solen gå upp över Chicago då? Jag gick genom den halvtomma flygplatsen och möts av:
Tåget in till stan tog ungefär en timme och det blev ljusare och ljusare. Vid varje station hälsade den inspelade rösten oss välkommen till, t ex, Harlem. Jag kände mig lite som hemma när vi kom till:
Jag var tvungen att byta tåg i centrum för att komma till området där vandrarhemmet och teatern låg. Tåget gick inte från samma perong så jag fick se lite av Downtown. Det första jag märker när jag kommer upp från tunnelbanan är att husen är hööööööööga. Till skillnad från Santa Barbara och Lund.. Jag gick runt en liten stund. Klockan var sju på mogonen och det var inte så mycket öppet (lägg märke till "inte så mycket"), men jag gick förbi H&M. Det var 3 timmar till jag kunde checka in på vandrarhemmet så jag beslutade mig för att ta en titt på teatern, kolla var den låg och sådär. Så jag tog den röda linjen norrut och hoppade av på Belmont. Sen var jag tvungen att gå några kvarter. Det var lite scary. Husen här var inte så fancy som inne i centrum och jag bar omkring på grejer med ganska högt värde. Dessutom var jag hyffsat trött eftersom jag sovit en timme på 24. Men jag hittade teatern och letade sedan up ett café där jag kunde äta frukost. Det blev en macka med smält ost och..chips? Med jalapeno-smak. På morgonen? Inte att rekommendera.. Kaféet var mysigt dock. De hade en mops som hette Felicity :D Supersöt.
Jag anlände till vandrarhemmet en kvart innan jag egentligen skulle, men det gick bra att checka in. Jag fick betala deposit på 10 dollar och fick sen en rulle med lakan och handduk samt en kudde. Nummer 12 skulle jag bo i. Jag skojar inte om jag säger at där säkert fanns 30 sängar. Låga våningssängar som var både hårda och knarrande. Lamporna fungerade inte så det var ju inte lite mörkt. Och varmt. Jag hade sagt till Mats att jag skulle ringa honom någon gång på eftermiddagen, så jag hade några timmar att sova först. Besökte toaletten som visade sig vara ETT bås, med EN toalett som inte ens gick att låsa.. 30 dollar som sagt.. Chicago hittills=inte direkt underbart.. Sov fyra och en halv timme.
När jag ringde Mats befann de sig på The Art Institute of Chicago och sade att jag kunde ta mig dit så kunde jag joina dem sen. Tog en taxi. Jag hatar att åka taxi. Taxichaffisar är läskiga varelser vars natur är att vilseleda turister och lura dem på pengar. Den här var trevlig iaf. Han berättade lite om staden medan vi åkte. På söndag (idag) skulle det tydligen vara Maraton. "Synd" att man missar det.. På St Patrick's Day färgar irländarna Chicago River grön. Intressant.
Att träffa Mats, Margie, Cassie o David var fullkomligt underbart! Jag insåg liksom varför jag åkt till Chicago över huvud taget.. Vi gick bara omkring ett par timmar i parken och sådär. Pratade. Fotade. Jag fick höra lite om Ryssland och sådär. Det var tydligen väldigt "intressant". Ryssarna kommer till Florida om en månad och de ska sätta upp den korta showen där. Nippe ska vara Music Director. Lite bilder från eftermiddagen:
Jag and The Spanglers. Margie o Cassie har färgat håret :O) Båda två, sanma färg, jättefint!!!
Det fanns typ en träbrygga där man kunde sitta och doppa fötterna i iskallt vatten. Detta är Mats. Han doppar inte fötterna just nu. Obviously.
Jesus gick på vattnet. Margie och Cassie också.
Vi var ju tvugna att byta om innan kvällens aktiviteter som inleddes med middag. Så det var taxi tillbaka till vandrarhemmet (gillade inte chaffisen så himla mycket asså, men jag kom hem iaf), byta om och sedan vandra tillbaka till teatern där vi skulle ses. Jag hade mina klack-skor, men kunde inte gå så långt i dem så jag hade flipflopsen i väskan :o) Alla var så fina så. Vi åt på en restaurang som jag inte vet namnet på. Vi skulle egentligen käkat på Jack's men det krävdes ID och eftersom jag och Cassie BARA är 18 och Margie BARA 20 så gick det inte. David bjöd oss på maten och det var mycket trevligt trots att det blev lite stressigt för att vi skulle hinna i tid till teatern. Jag käkade Chicken Parmesan. Goodienams. Margie åt Nannie's Pork Parmesan. Enligt servitrisen var hon den första som beställde denna inte så himla märkvärdiga rätt.. Mysko. Man fick välja sallad eller soppa. Jag, Margie o David valde sallad. Gott. Cassie valde kycklingsoppa och Margie valde soppa till Mats. Så kan det vara. Cassie käkade någon typ tonfiskmacka.. Fast hon åt den inte, eftersom hon redan var mätt efter soppan. Hon fick den med sig i en box.
Det är kul att gå på teater (musikal) när man känner högt uppsatta personer som t ex kompositör, manager och kapellmästare. Då blir man introducerad till en massa människor, som Cecilia from Sweden. Jag hann hälsa på både Nipps o Carrie innan föreställningen började. Jag satt nere, två rader från scenen. Det var en bra plats. Akt ett var väldigt lång, men VÄLDIGT bra! Det bästa var, of course, Everything Is Possible. Finally har jag hela texten så jag delar med mig av den till er:
Now fate is not my enemy
The future is my friend
The pain I felt just yesterday
And thought would never end
Has left my eyes and everywhere
The world is born a-new
I see at last what´s really there
But mostly I see you
Lift me to the very highest heaven
Drop me in the great green swirling sea
I am indistructible this morning
Everything is possible to me
Let me have the lightning for my breakfast
May my wildest nightmares all come true
Fear is irresistable this morning
Everything is dangerous
But you
You are here
And fear is no disaster
I can face an unfamiliar shore
What could make my heart beat even faster
Suddenly I soar
I never did before
I was blind and life was mere existence
Now beyond my selfish little trance I can
See the beauty in the distance
Now's the time to dance, I want to dance
You've given me the chance
Thank you for the pulse that wont stop racing
Thank you for the tremors of the knee
Thank you for no ordinary morning
Everything is beautiful
And dangerous
And possible
And new
To
Me
Nefertiti sjunger till Hap. Är det inte underbart? Fast sen väljer hon faraon. Oj förlåt.. Ja jag tycker ni borde sen den om ni har möjlighet någon gång i framtiden, typ Broadway? Underbar iaf! I pausen träffade jag alla igen, och Margie sade att det fanns lediga platser på läktaren så jag joinade dem där uppe. Det var en helt annan känsla. Inte lika intimt liksom. Men samtidigt coolt. Det gulligaste var att kolla på David som satt och mimade med i alla sånger :o) Dansarna i föreställningen var HELT otroliga! De är från en organisation som heter Deeply Rooted. Sinnessjukt duktiga! Det är något speciellt med manliga dansare alltså.. Och vilka muskler.. Man blir allt lite matt..
Efter föreställningen skulle en kille i bandet, Jonathan, ha partyparty. Margie o Cassie bjöd in mig också. Supersnällt juh! Slapp gå tillbaka till vandrarhemmet.. Och kunde spendera en massa tid med alla! För Nippe o Carrie skulle förstås också dit! De som båda sade innan jag kom att de tyvärr nog inte kunde hanga out över huvud taget.. Haha sure.. Vi gick till festen och Carrie pekade ut ställen där hon bott. Hon är förresten lite ledsen på mig för att jag inte älskar Chicago. Hm.. Var får man tag i öl klockan tolv på natten? Eeeeftersom Carrie bott i omgivningen så hittades till slut en öppen Liquid Store. Nippe, Mats o David köpte alkohol och sedan letade vi oss fram till Da Party. Nippe var vrålhungrig och snäll som hon är så gav Cassie honom sin överblivna tonfiskmacka.
Det är intressant att se folk man känner från ett visst sammanhang placerade i ett helt annat.. Både David, Nippe, Carrie, Mats o Margie är ju staff för mig. Och ja, jag vet att staffen, precis som normala människor, också festar. Men det är en sak att veta om det och en annan att vara med om det :o) Det var nog en av de roligaste fester jag någonsin varit med om. Jag drack som vanligt inget, men det var skojsigt skojsigt att prata med alla. Cassie hittade ett litet häfte med hundvalpstatueringar. Det slutade med att hon hade två, Carrie två och jag en. Hihi. En snubbe kom upp och frågade om Mats var gay.. Stackars Mats. Carrie o Cassie hade lite allmänt roligt med kapsylöppnaren..
När vi bestämde oss för att bryta upp var klockan halv fyra. Jag tilläts inte gå hem utan Carrie köpte en taxi. Insisterande. Chaffisen pratade om hur det var att jobba natt. När jag kom hem bytte jag om och lite så inne på toan, eftersom det var liiiiiite mörkt i rummet. Asså "toan" bestod av tre småbås; en toa, en dusch och ett handfat. Jag bytte om typ mellan liksom. Skulle gå på toa sen tänkte jag. Men hann inte så långt. Det kom in en tjej som skyndade in på toan för att sedan ligga där och spy en bra stund. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag inte druckit någon sprit (eller ngt annat), lämnade toan och gick och lade mig. Sov fyra och en halv timme, gick upp, packade och checkade ut.
Jag kan säga en sak. Det var inte LITE varmt. Jag gick i typ trekvart utomhus och var sedan tvungen att byta tröja. Till min nya Nefertiti-T-shirt :o) 84°F, kvavt som fan. Helt sjukt varmt.. Vi hade bestämt frukost på FlatTop. På morgonen hade resten av The Spangler Family anlänt från Florida. Vi var tio som åt frukost. Mycket rekommenderad frukostrestaurang förresten. Jag käkade French Toast. Man fick själv välja vad som skulle vara på (hällde omelett, pannkakor mm). Jag käkade med jordgubbar, blåbär, kokos, Reese's :o) Namsnams! De hade dessutom himmelska blåbärsmuffins!
Man skulle skriva sitt namn på en träspatel så att de sedan kunde ge rätt mat till rätt person. Nippe tyckte sig vara mycket amerikaniserad i sin keps, så han valde att heta Andrew till frukosten. När servitrisen kom med maten var Nippe inte där och Cassie och jag fick övertyga David om att jo det var Nipps mat, även om det stod Andrew..
Här gillar vi frukosten!
För er som inte kan se det (typ) så har Nippe ett C på sin keps. Detta ledde till en intressant diskussion innefattande strumpor med röda linjer över tårna. Citat Nippe:
- This C is information. It makes sense!
Amerikaniserade svenskar. Är vi inte sööööta?
Mitt under frukostfriden kommer Mats på att han kanske borde kolla exakt vilken tid deras plan gick. Smart Mats! Svaret var två timmar tidigare än vad de trodde. Det blev ett stressfarväl innan Martha körde dem till flygplatsen. Jag joinade resten tillbaka till deras lägenhet i typ tjugo minuter innan jag var tvungen att åka till den andra flygplatsen (Chicago har två). Jag hann dock vara med om lite filmning med Dorie, Sherie o Carrie. Haha de två yngsta Spanglersarna är deff lika coola som de andra! Det blev en film om.. uppslagsverk, knackningar och solglasögon..
Carrie and Dorie in costume!
- I am this man's fiaaaaancée
Det är sorgligt att säga hejdå.. Jag hatar det. Men vi ses ju igen! :o) Och det var verkligen helt fantastiskt att träffa alla! Lite kramar och så iaf. Så när jag gick till tåget och känner vemod ser jag följande:
Ödet?
Carrie hade varnat mig om O'hare. Det är tydligen världens största flygplats (enligt Nippe). Därför blev jag sönderstressad när jag insgå att jag inte visste vilken terminal jag skulle till. Kom till fel och var tvungen att byta. Kom till rätt, checkade in, gick igenom säkerhetskontrollen och.. hade 5 kvart till flyget skulle gå. Köpte en brownie och en sprite och satte mig och läste. Jag har inte druckit sprite på jättelänge! Det var gott..
När vi satt oss på planet tänkte jag att jag skulle kolla vad klockan var i Phoenix, där jag skulle mellanlanda på vägen tillbaka. Min iPod har klockinställning så man kan välja att lägga till nya klockor för att se vad tiden är någon annanstans i världen. Enligt den klockan var tidsskillnaden mellan Chicago och Phoenix 1 timme och sedan skillnaden mellan Phoenix och Santa Barbara en timme. Okej tänkte jag och började förstrött kolla på filmen som visades. Waitress. Suck. En servitris på en pajrestaurang blir med barn, får en ny manlig läkare, är trött på sin man och uppmuntras till att delta i en pajtävling där man kan vinna massa pengar så att man, om man vill kan starta en egen pajrestaurang. Förutsägbart? Suck.. Lyssnade på musik istället. Kollade klockan och insåg att det var en halvtimme kvar. Men planet bara flög och flög. Min tid i Phoenix skulle vara 40 minuter. När vi landade, enligt min klocka halv åtta (planet gick kvart över sju), var jag helt inställd på att behöva spendera natten i Arizona.. Det behövde jag inte. Min klocka gick fel. Arizona är i samma tidszon som Kalifornien. Jag kom lycklig med planet, tog bussen, kom hem och säger bara en sak: Home sweet home!
Min helg i Chicago var både extremt rolig och extremt jobbig. Men jag ångrar mig deff inte! Jag fick reda på att Nipps är ny ordförande i Lovewell Sweden, efter Emelie. Kan nog bli bra tror jag! Go Nippe! :o)
Så det var det. Nästa inplanerade resa är Portland över Thanksgiving! Nu måste jag ta tag i plugghögen som väntar. Fast först ska jag duscha och gå och handla. Späckad dag. :o)
Kolla gärna in http://www.youtube.com/watch?v=LOWXV93W0jw för att se min och Sinems slutfilm i trean!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar