Flårida In My <3

Jag åkte hemifrån i torsdags, morgonen efter halloween. På bussen till flygplatsen pratade jag med en inföding. Eller rättare sagt: han pratade med mig. Och han var egentligen inte inföding heller. Men prata kunde han. Om att han hade sett mig på bussen massa gånger och vilken fin hatt jag har och vart skulle jag åka och kunde vi kanske hanga out någon gång efter att jag kom hem och jag bara nickade och sa att ja kanske det. Ibland måste man svara lite sådär vagt för att inte såra någon och samtidigt inte hänga upp sig vid något. Vi bytte inte nummer eller något sånt, och jag kommer inte ihåg vad han heter. Och jag bryr mig inte. Vill bara äga att bussresor är privata och individuella och att om någon sitter med ipod in öronen så betyder det att man inte vill prata med främlingar...

Efter att ha lyckats checka in lite smidigt på flygplatsen tyckte jag mig behöva en macka för att klara flygresan. Det blev dyrt. Mycket dyrt. Och dessutom ganska torrt. Men mat iaf. Och jag fick ju iaf en banan på köpet!
Som vanligt var flyget från Santa Barbara litet och trångt. Jag hade plats 7A om jag inte minns helt fel men när jag kom dit så satt där en kvinna som undrade om jag kunde tänka mig att byta plats med henne eftersom hennes två barn satt på sätena framför min plats. Of course, jag vet ju hur det är, och en god gärning kan väl inte skada. Det visade sig att hennes egentliga plats var längst bak i planet. Sure. Sen visade det sig att jag tydligen betalat för en bättre plats och flygvärdinnan försökte fixa så jag kunde flytta framåt igen men det gick inte. Men so what? Det var trångt men jag överlevde. Här är den underbara flygplansmaten:

Denver är min favoritflygplats. Hm det känns som om jag har berättat det förut.. Det är iaf här jag och mamma landade när vi åkte till USA 2004, den första platsen jag satte min fot på i detta mysko land. Jag hade spytt hela resan över Atlanten och sista gången var i immigrationskön. Egentligen är alla flygplatser trevliga (utom Manchester), och Denver kändes bra även denna gång. Gaten till mitt nästa plan låg i precis andra änden av terminalen så jag gick från kortsida til kortsida, förbi affärer och restauranger. Och andra gater såklart. När jag kom till andra änden möts jag av följande:

1. Solnedgång


2. Toalett/ Tornado-skydd


3. Gate B16 till: Fort Lauderdale

Tydligen fick jag något bra genom att betala så mycket för min flygbiljett (4379SEK) för när vi klev ombord flyget Denver-Ft Lauderdale och jag hittade min plats så var det VÄLDIGT mycket plats för benen. Väldigt. Typ jag lade min kameraväska under sätet framför, lutade mig tillbaka, kom på att jag glömde en sak och istället för att vika ihop mig själv för att nå ner till framför mina fötter var jag tvungen att knäppa upp säkerhetsbältet och strääääcka mig fram för att nå den. Eh what? Mm det visade sig att jag åkte med Economy Plus vilket jag starkt kan rekommendera. Jag hade fönsterplats och vid gången satt en trevlig man. Platsen mellan oss var ledig och jag har nog aldrig haft så mycket plats på ett flygplan... Det enda problemet under resan var att nackstödet var lite för stort så man fick ont i nacken.. Filmen som visades var Hairspray, som jag redan sett, och jag kollade bara lite i slutet. Jag pratade lite med min flight-kompis som var från Denver och han påstod sig ha sett röken från San Diego... Från Denver.. Vetesjutton om jag tror på det... Hans avskedsord när vi skiljdes utanför gaten i Fort Lauderdale var "See you at the beach!", haha najs kille.

Kaitlin och Kandee (Kaitlins mamma) hämtade mig på flygplatsen. Klockan var 00.30. Kaitlin hade på sig en kort grön klänning utan ärmar. Shit, tänkte jag, vad hon borde frysa... Själv hade jag jeans och tjocktröja. Kommer ut och inser att jag nog inte är den som har rätt sorts kläder.. Fy 17 vad det var kvavt... Haha, välkommen till Florida.
Vi åkte hem till Hawk's Landing och käkade lite, hälsade på vovvsen och snackade tills vi somnade typ vid tvåtiden. 6.30 ringde väckarklockan. Då hade vi iofs ganska gott om tid på oss, men ändå.. Amerikaner äter inte frukost som normala människor. Kaitlin åt en clementin och jag fick blåbärsvåfflor. Det var gott.

Highschool är myyyyyyyyycket intressant! Mycket. De har uniform vilket är roligt. Men inte jättestrikt. Typ både byxor och tröjor finns i massa olika färger och så. Plus att på fredagar får man ha vilken T-shirt som helst som kan förknippas med skolan. Kaitlin klädde sig i mycket fina färger:

Man får inte ha skor med öppna tår. Det visste inte jag så jag fick pressa in mina storlek-tio-fötter i Kaitlins storlek-åtta-tofflor. Det gick ganska bra dock. Kandee rådde mig dessutom till att lämna hatten hemma. Vi skjutades till skolan och när vi kom dit hälsade vi på Morgans mamma som jobbar i receptionen. Det visade sig att hon har ett foto som jag tog på Morgan i somras, på sitt skrivbord. Haha, lite roligt. Jag fick ett underbart fint klistermärke på mig som visade att jag var på besök.
På vägen till klassrummet gick vi via biblioteket där vi hittade en utflippad Katie och en inte lika utflippad men dock väldigt kramvänlig Jenna. Det blev ett snabbt hej bara innan vi var tvugna att gå till psykologin.. Jag träffade Jenny N, en av Kaitlins kompisar. Vi satt alla tre längst bak i klassrummet och fascinerades av olika inlärningsmetoder och stimuli och allt det där som jag typ glömt. Jag hängde med dock. Läraren var lite allmänt fånig. Tacka vet jag Eva Björnsson! Efter 15 minuter hade läraren gått igenom allting. Jaha, får vi gå nu då? Nej. För även om det inte finns något att göra så måste man va i klassrummet tills det ringer ut. Eh, jaha? Någon frågar när lektionen slutar. 9.08. Eh, VA? Mm, så specifika är deras scheman. Mysko värre. Rasterna är sedan ungefär 4 minuter. LOL!
Det var under de följande 30 minuterna som jag insåg en lite mysko sak. Det hängde en amerikansk flagga längst fram i klassrummet. Jag frågade Kaitlin om det gjorde det i alla deras klassrum. Nej. Nehe. Intressant iaf tänkte jag och tog en bild.

Efter psykologin var det dags för engelska. Det tyckte jag skulle bli intressant eftersom det ju är motsvarande våra svensklektioner. Ja, ganska mycket. Eleverna hade läst Huckleberry Finn. Det har inte jag gjort. Det var ändå lite kul att sitta och lyssna på dem. Lektionen påminde dock mer om högstadiet än om gymnasiet. Men men. Mitt i allt kom det in en tant och pratade om college. Det lät ju spännande.. Jag kollade runt lite och hittar:

WHAT!? Visar för Kaitlin som lovar att hon aldrig har tänkt på detta innan. Suck.

Efter engelskan sprang vi på både Morgan och Omri i korridoren :D Nästa lektion var Chorus. Kör. Där träffade vi även Sam och Dorie. Jag satt mellan Kaitlin och Dorie, bland sopranerna. Miss Spangler hade glömt sina noter så vi satt alla tre och kollade i Kaitlins bok. Sången hette Song of Democracy (Nej inte democrappy, demoncratzy...) Den är tolv minuter lång och hyffsat jättedryg. Men med Kaitlin och Dorie blev allting bara roligt. Vi lyssnade igenom sången en gång. Europe nämndes en gång i texten och när de sedan började sjunga med bytte Dorie lite smidigt ut Europe till Sweden. Det allra bästa var dock när de kom till ett ställe i texten där ordet evil följdes av en kort paus och läraren yttrar den ytterst spontana tanken:
- Hm, evil.. it sounds like a town.
EH WHAT!?!?! Omfg! Jag och Dorie och Kaitlin och Jenna kollade på varandra och höll på att börja asflabba. Som någon sa senare: de har sjungit den här sången 100 miljoner gånger och han har aldrig sagt detta förut. Men när jag är där... För er som inte fattar så handlade Lovewell Sweden 2005 om staden Eville... Skitmysko... Men fruktansvärt roligt!
Oh, and by the way:

Efter kören käkade vi lunch i klassrummet. Då kom läraren fram och socialiserade sig lite. Enligt eleverna var detta väldigt creepy gjort men jag tyckte han var trevlig.. Han bjöd på överblivet halloween-godis. Jag stoppade min reese's i fickan. Kaitlin visade mig, överentusiastiskt, att mr Gress faktiskt hade Vem kan segla på engelska; Who can sail.

Under mattelektionen hade eleverna prov. Läraren tyckte att jag kunde sitta och lösa sudoku. Nämen vad trevligt. Tänkte jag och började knåpa. Med bläckpenna. Allting rörde ihop sig och jag tröttnade ganska snabbt. Så jag vände på pappret och ägnade resten av lektionen åt att pränta ner Everything is possible, vilket Kaitlin tyckte var mycket roligt. Åh, just det, jag hittade följande också:

Jag lämnade Kaitlin för att följa med Katie till teater-lektionen, som gick ut på att förbereda inför kvällens föreställning av Grand Night for Singing. Omri och Sam och Ali hade samma lektion. Ingen gjorde särskilt mycket. Klassrummet hade ingen amerikansk flagga (!), men scenlokalen hade.
Alla utom Omri (på den här bilden) har sina GNfS-Tshirts, men för att inte känna sig utanför har Omri valt en blå uniform-tröja idag.

Dagens sista lektion var historia. Historieläraren var den första som verkligen insåg fördelarna med att ha en utländsk elev i klassrummet (något som aldrig hänt förut men som bara banade väg för ryssinvasionen som skulle komma på måndagen...). Halva lektionen (ryssarna ägnade hela) gick åt till att jämföra Sverige med USA. Vad tycker Sverige om amerikanerna? Vilka kulturella skillnader finns det? Funkar det bra att svenska doktorer är betalda av staten? Ruineras heterosexuella giftermål av att homosexuella får gifta sig? osv. osv. Resten av lektionen gick åt till att eleverna fick tillbaka sina prov. Typ.

Alla lektionerna var lite kortare än normalt för på eftermiddagen var det Pep Rally. En mycket spännande Highschoolgrej där alla klasser samlas i gympasalen och kollar på sportteamen som introduceras. Eller något sånt. Jag fattar inte riktigt vitsen med det, men det var lite coolt för jag fick för första gången se äkta cheerleaders!!!!!!!!!!!!!!!!!

Vi såg även basketspelare, fotbollspelare, amerikanska fotbollspelare, hockeyspelare och dansare. Kaitlin är egentligen i dansteamet, men hon ramlade på en högtalare under andra föreställningen av Fallen och skadade ryggen. Så hon satt med oss på läktaren. När en mysko gubbe pratade en massa mellan alla lagen så fotade vi varandra. Här är en fin bild där jag o Katie visar kameran mitt fina besöksklistermärke:

När Pep Rallyt var slut drog Katie och Kaitlin med mig för att träffa en av fotbollstränarna som var svensk. Coolt. Han tyckte det var roligt att prata svenska. Jag tyckte det var kul att träffa honom. Han hade blå keps och kom från Uppsala. Sen var han tvungen att gå till träningen. På vägen ut hittade vi en gul/grön (skolans färger) pompom som jag snodde med mig. Som ett minne av cheerleadersarna.
Kandee hämtade mig och Kaitlin och körde oss till repetitionen för Lovewell Ryssland-showen Konflict - An international incident...with music. Jag tänkte bara klargöra: För första gången (men troligtvis inte sista) genomfördes alltså Lovewell i St Petersburg, Ryssland, i somras. Amerikanska och ryska ungdomar skapade en 30min föreställning på två veckor. Den här helgen kom ryssarna till Florida för att sätta upp föreställningen här, som en fullbordning av det kulturerlla utbytet. Något som hade varit häftigt att göra med svenskarna också tycker jag... Tyvärr var det några av amerikanerna som inte kunde vara med den här helgen och därför behövdes två inhoppare. Dessa var Katie och Morgan. Men ingen av ryssarna/amerikanerna var särskilt vana vid att sjunga/agera, så David och Carrie tyckte att det behövdes lite extra röster. Därför fick jag och Kaitlin vara med på scenen, i bakgrunden, för att förstärka lite. Dessutom fick några andra lovewellare från Ft Lauderdale förstärka sången från pianot.
När jag och Kaitlin anlände var vi de första. Förutom Nippe o Carrie. De var redan där. Efter en liten stund anlände David med Sherie, Eric och Justin. Vi gick igenom alla sångerna. Alla tre. Mycket bra låtar faktiskt. Min favvo är Where is Igor?. Som Carrie säger så älskar man den låten ännu mer när man träffar Igor, som är en av de ryska lärarna som kan typ tio ord på engelska. Så himla gullig. Citat Carrie: "Everyone you love to watch on stage is a good actor." Faktiskt ett mycket bra citat! Här kommer delar av Igor-sången:

Where is Igor? Where is Igor?
Is he lost? Is he lost?
Where is Igor?

Could it be the traffic?
Could it be he's dead?
Could it be he's kidnapped?
Or is he still in bed?

Sen kommer den ryska versen och där kan jag bara stava det allra första. Det andra är hur det låter. Den sista delen kan jag inte alls. Än.

Gde zhe Igor? Gde zhe Igor?
On pra pal? On pra pal?
Gde zhe Igor?


När vi lärt oss alla låtarna till själva föreställningen lärde sig alla andra Signs of Life som skulle sjungas efter att föreställningen var slut. Jag och Katie kunde redan den av någon anledning. Vi valde att dansa lite i bakgrunden. Carrie strök alla danssteg dock, vilket vi tyckte var tråkigt. När alla kunde Signs of Life hade vi fortfarande lite tid innan ryssarna, som varit på båttur under dagen, dök upp. Den tiden ägnade vi åt att sjunga/dansa igenom lite gamla Lovewell-nummer. Såsom Ebulemama, Who's who in Hell och några låtar från About Face. Det var roligt!

När ryssarna anlänt åt vi pizza innan det var dags att börja repetitionerna. Jag måste säga att jag tyckte att förestälningen var väldigt...hm..intressant första gången vi gick igenom den. Jag o Kaitlin satt som sagt i bakgrunden och kände oss ganska lost.. Hela tiden. Carrie smög upp på scenen då och då och gav oss lite instruktioner. David avbröt ett antal gånger för att få skådisarna att prata i micken, för att få dem att va på rätt plats vid rätt tillfälle och för att få dem att skärpa sig lite..

Det som egentligen skiljde sig mest från någon annan Lovewell-show jag har varit med i innan var att staffen var med på scen. Det beror på att de ryska lärarna i somras var väldigt med i allting som gjordes så de fick helt enkelt vara med i showen. Vilket gjorde att det blev den första åldersintegrerade Lovewell-föreställningen någonsin. Manuset var väldigt roligt, även om skämten inte alltid gick fram under tunga ryska brytningar. Men alla ryssarna var ordentligt charmiga. En av mina absoluta favoriter var den klockrena Yasha som spelade programledaren. Ja just det, föreställningen handlade om en gameshow mellan amrikaner och ryssar, med frågor om skillnader mellan länderna. Tre gånger utmynnade svaren i konflikter, kännetecknade av att alla började slåss med varandra och sjunga:

When people cry
When people die
It's conflict!

No reason to live
No way to forgive
It's conflict!

Iaf, så var det en sång i mitten ungefär, där alla sjunger om kärlek. Jag, Katie, Kaitlin o Morgan stod och sjöng vid Yasha. Carrie sa att vi skulle vara lite närgående, vilket vi var och vilket inte riktigt uppskattades av Yasha himself. Sjukt roligt! Han var så himla obekväm och vi hade så himla roligt! Sången var iaf jääättefin.

Love is not worth fighting for
Love has never won a war
Love will leave you more confused then you were before

You want a cold war
Or a warm peace
You want a one night
Or a long lease
You want to fight and bleed and die
Until the last man falls
Or kill me with your love
Cause I don't see the walls

Wrong or right
It doesn't matter
Black or white
It doesn't matter
Having a choice
Having a voice
In a cold war
Or a warm peace

Och så lite repriser på det. Men himla fin iaf!!!!

Efter repetitionerna åt vi massa tårta, eftersom två av ryssarna fyllde år. Vi sjöng både på svenska, ryska och engelska. Coole värre! Sen åkte jag och Kaitlin hem. Och somnade ganska snabbt eftersom vi båda var ganska väldigt trötta.

Till frukost hade Kandee varit iväg och köpt mackor. Nä de frågade vad jag ville ha och jag svarade att en macka med ost och skinka skulle sitta fint så kollade båda två skumt på mig. Och "ifall vi skulle behöva lite socker" så köpte Kandee även två choklad-croissanter... Hehe.

På schemat för lördagen stod först stranden. Och omg vilken strand! För det första så var vädret jättejättefint! Sol och varmt och blå himmel. För det andra så var havet jättejättecoolt. Varmt, inte-lång-grunt, stoooooora vågor. Så stora att man inte får gå ut långt. Men eftersom det blev djupt snabbt så spelade det noll roll. Jag badade typ jättelänge med Justin och Luke. Två himla goa killar som har gjort Lovewell i Ft Lauderdale en massa (några) gånger. Här är lite underbara bilder från beachen:

Eric Flemons ville väldigt gärna surfa men fick inte för livvakten..


Kaite kan aldrig låta bli Nippes hatt. Men här har han faktiskt gett den till henne. Mysig bild iaf.


Solande ryssar på stranden :) Detta är Nika, Olesia och Sasha. Vissa av ryssarna hade aldrig sett havet innan.


Haha detta var det roligaste ever! Jag och Kaitlin såg livvakterna, som såg preciiiiiiis ut som livvakter ska göra. Långt, blont surfarhår, solbrända, muskulösa och små röda badbyxor. Det fanns en med ännu mindre. Iaf så ville jag att Kaitlin skulle ta ett foto av mig med en av dem och vi stod i typ 3 minuter nedanför deras lilla office och försökte fånga mod till att be dem.


Mr Spangler on da beach!

När vi hade badat jättemycket och slutligen duschat av oss en massa sand och salt (omg havet hade 3% salt...)så hade de vuxna (mammor och så) fixat en massa fika. Mackor, kakor, frukt och grönt. Jag smakade mitt livs första Peanutbutter/Jelly-sandwich. Carrie har det på film. Haha. Det var helt okej. Inte övergott men inte äckligt. Intressant. Vi såg äkta papegojor i ett träd. Asså äkta, fria. Coolt.

På kvällen var det dags för Grand Night for Singing. Jag, Kaitlin och Kandee var ute och åt innan. Alla ryssar och alla andra var också på föreställningen. Vi träffade Lizzi, lovewellare som bor en timme från Ft Lauderdale. :D Föreställningen var helt underbar! Någon sorts mix av musikalnummer från Rodgers and Hammersteins samlade verk. För er som ännu inte har skapat er den uppfattningen så är Dorie Spangler helt fruktansvärt överunderbar, duktig och fenomenalt rolig! Och ganska lång.

Supersötisar som väntar på att bli insläppta. Kaitlin. Justin. Emma B (mycket känd...).


Emma B fotade olagligt under föreställningen och lovade att jag skulle få fotona ;O) Detta är alltså ensemblen.


Finn ett fel... Nej förlåt, det är bara det att Lizzi's kläder inte riktigt smälter in med de andra. Kan vara eftersom hon är den enda som inte var med i föreställningen... Från vänster: Jenna. Lizzi. Ali. Dorie. Sam.


Tre av de personer jag tycker mest om i heeeeeela världen: Nippe. Carrie. David.

Efter föreställningen var miss Geraigiri (Kaitlin) och jag hembjudna till Jenna. Det var vi, trillingarna Cohen, Daniella och Max. Käkade lite smått och gott. Jag fick se Jennas cello, oooooh coolt! Sjöng singstar 80's, den amerikanska versionen (dvs utan svenska låtar). Anna, Jenna vill att du ska ta med svenska 80's i jul så hon kan testa om spelet funkar. Miss Iden saknar nämligen tonerna av Fantasi... Iaf, de hade bytt ut de svenska låtarna mot en massa mysko engelska.. Bl a en rapp-låt. Det var iofs ganska coolt! Jag fick också höra lite äkta highschool-skvaller. Den var ihop med den men sen blev den typ ihop med dens bästa kompis och då försökte den få den att bli ihop med någon annan för att slippa känna dåligt samvete. Osv. Max berättade. Det tog typ en halvtimme. För alla avbröt hela tiden :P

Jenna har en supercool foto-vägg. De flesta bilderna som sitter längst ut är från Sverige. När jag träffade mrs Iden sa hon att hon kände igen mig från Jennas alla foton :P


Jennas drick-pose.

Kaitlin och jag lånade med oss Carry On från Jenna och planerade att kolla på den när vi kom hem. Jag tror vi båda lyckades slumra till tre gånger på en halvtimme och beslutade att det var oförskämt mot en så bra föreställning att somna var tionde minut, så vi gick och lade oss istället. Jag måste säga att jag var lite besviken på filmningen dock (förlåt..), jag hade förväntat mig något spektakulärt.. Men men, det spelar egentligen ingen roll när handlingen är bra :O)

På söndagen var det partyparty hos Spanglers. Ooooh, skitcoolt juh. Massa lovewell-folk, massa mat, massa kul. Det var enormt roligt! Och jag tog en maaaassa bilder :O)

The Spangler House :D


När vi kom dit var det sång och dans i vardagsrummet.


Detta är bara så supercoolt! En massa Lovewell-filmer på VHS/DVD. Två exemplar av 360. Två exemplar av mitt PA. Ett exemplar av The Road to Eville. Med mera, med mera.


Detta är typ ännu coolare! Tre exemplar av Davids bok om Lovewell!!! :D


Sherie Spangler (den yngsta) vid sjön som gränsar till tomten.


Yasha kombinerar mat med lite gungande


Ryssar :D:D<3 Detta är Anastacia (tror jag..), Ivan, Sasha, Olesia och Nika. Är dom inte översöta??


Lizzie :D


Eric Flemons kallas inte apa för inget. Det är inte det att han ser ut som en eller så. Det är inget illa menat. Men han gillar att svinga sig i träd.. Lite senare tog han och ryssarna båten till andra sidan sjön och klättrade i ett ännu högre träd. Detta gillade inte mamma Flemons..


Min hatt. Den här gången på Ali. Jag har även fotobevis på Justin, Sherie, Yasha mfl som har stulit den.. Justin är en lite linslus, och likt vissa andra (host inga namn) kan han inte se normal ut på bild...


Aaaaaaaaaaw. Katie och Dorie är så söta sååååå!

Efter partyt var det en dryg timme innan vi skulle vara på plats för en sista repetition av Konflict. Jag, Kandee och Kaitlin åkte och käkade. Himmelskt gott. Särskilt efterrätten. Som kom som Dessert-Shots. Små och supersöta och jättegoda och alldeles lagom. :D I bilen kollade Kaitlin fascinerat i den nya IKEA-katalogen. Exotiskt värre. IKEA har precis öppnat i Ft Lauderdale och folk är som gaaaaalningar. Jag tror inte bara det är för att man kan köpa svenskt godis där dock... Men det verkar lite mysko att alla amerikaner helt plötsligt inser att de behöver nya hyllor med namned Ivar.. För hysterin är verkligen enorm.. Både ordinarie och första reservparkering var fulla när vi körde förbi.. Men Kaitlin tyckte mycket om katalogen, eftersom namnen på möblerna är desamma som i Sverige och hon därför kunde förbättra sin svenska med ord som "Kramgo" och "Snurra".


Jag ser allmänt dum ut.

När vi kom fram till stället där vi skulle ha föreställningen körde vi igång med rep ganska snabbt. Det gick bättre än förra gången, men inte klockrent. Suck att jag aldrig kan Trusta The Process... Lovewellarna som inte skulle vara med förrän i Signs of Life kollade på och tyckte det var hysteriskt roligt och bra!
Efter repet var det middag innan föreställningen. Och vem kom då? Jo, Cassie!!!! Omg, ingen trodde att hon skulle komma men på morgonen hade hon bestämt sig för att ta bussen och typ överraska alla. Typ skitkul!!! :D Eftersom klockan var efter sex var det redan den 5 november i Sverige och jag och Kaitlin hade fixat lite presenter till Nippe. Så vi gick runt och samlade namnteckningar på kortet innan vi allihop stämde upp i Happy Birthday to You och överlämnade den rosaluddiga presentpåsen. Presenterna var följande:
- En styck bok: Wisdom for a young musician, där vi lite random råkade kryssa över alla "young" och sedan kommenterade på lite random saker inuti.
- En styck pooping reindeer; en plastren som bajsade jellybeans.
- Ett kit med namnet The Art of Bellydancing. Se fram emot Talent Shows nästa år! Nippe fördjupade sig genast i instruktionsboken:

Btw så kan jag upplysa er som lika otåligt som jag har väntat på uppdateringar på Nippes blogg om USA, att han har slutat, Kanske ganska obvious. Han har iaf besökt Ohio och NY på vägen till Florida och åkte tillbaka till Sverige igår (6 nov).

Carrie hade gjort en superfin ballong som jag var tvungen att ta ett foto av!


Den lilla scenen som är helt underbart fin! Jag är fullkomligt kär i Lovewell-skylten! :D

Föreställningen gick JÄTTEBRA! Fruktansvärt bra! Det är detta jag menade innan med att jag aldrig kan lära mig att lita på processen. Alla var på topp och publiken ÄLSKADE det! Fatta känsla det var i slutnumret, ojojoj.

When two worlds collide
Walls must come down
If you want to make peace
Gather friends around

When people cry
When people die
It's conflict!

No reason to live
No way to forgive
It's conflict!

Maybe we can dig much deeper
Maybe we can try much harder
Maybe we can end the struggle
End the strife
Walk away from death and war
And walk towards life

Problems can be solved
Conflicts can be resolved
There is no reason why we can not rise above
The conflict
With love

Omg, jag får gåshud bara jag skriver ner texten.. Stående ovationer. En kvinna från FN var inbjuden och höll ett litet tal om hur otroligt fantastiskt det här var. Och det var först då jag fattade hur otroligt fantastiskt det faktiskt var. Ryssland och USA. USA och Ryssland. "There is no reason why we can not rise above the conflict with love". SHIT POMMES! Så nu skulle hon ta med sig det här och visa för sina ambassadörkompisar på FN och så. Så himla coolt. Igor höll ett tal på ryska som översattes av en av de andra ryssarna, Natasha. Igor är så himla söt.

Sen sjöng vi Signs of Life och det var helt underbart även om det kändes konstigt att göra det där och då.. Jag och Katie (som ju var de absolut bästa sångarna i Livstecken...Not..) fick stå längst fram vid mittmicken eftersom vi kunde låten så bra. Tyvärr tänkte vi för sent på att Cass var där, så hon stod inte där med oss...
Jag har hittat min favoritsångerska genom tiderna. Meagan Nagy. Har varit med i Lovewell Ft Lauderdale åtminstone de två senaste åren. Herregud vad människan sjunger. Det går inte att beskriva.. Med lillasyster Hallee sjöng hon först My Grandpa's Eyes från Lovewell i Kalifornien och sedan solo Home(? Från någon av de senaste programmen i Ft Lauderdale) med ensemble och Eric. Oh my goodness..



På borden fanns såna här superfina stjärnor med random bilder från Ryssland i somras. Jag råkade lite diskret sno med mig en blå stjärna, fast någon sa att jag fick.


De tre yngsta systrarna Spangler; Dorie, Cassie och Sherie. Världens sötaste! Tyvärr kunde inte Margie (och Mats) komma...:(

Eftersom Kaitlin hade skola dagen efter så kunde vi inte stanna så länge. Avskedet tog dock ganska lång tid.. Eftersom jag har träffat en massa nya underbara människor :D Kramkramkramkram. De flesta kommer jag träffa i jul. Men ändå. Som sagt så skulle Nipps åka hem till Sverige, så vi ses inte förrän Lovewell Sweden i sommar. Vilket osökt leder mig in på sommarplaneringen, som just nu ligger ganska utpusslad. Så jag skulle kunna dela med mig av min sommar till er så ni vet hur den ser ut :D

Jag kommer hem den 25 maj. Den 16 juni börjar Lovewell i Fort Lauderdale (anmälningsblanketter fanns att ta på bordet utanför). Det innebär dryga två veckor hemma, och om du har tur Anna, så hinner jag komma på din student. LW FtL är slut den 6 juli. Den 14 juli börjar Lovewell O-hamn. Det blir en knapp vecka hemma. Slut den 3 augusti (föreställningar 1-2 alt. 2-3). Intensivt, dyrt och himla roligt! Sen ska jag flytta hemifrån :D

Vi somnade rätt så snabbt när vi kom hem. På morgonen körde vi Kaitlin till skolan och sen hade jag en knapp timme innan Kandee så snällt skjutsade mig till flygplatsen. Kollade lite på pedagogiska Musse Pigg på TV. Tog lite foton hemifrån Kaitlin. Detta är Bailey:


Detta är typ skitkul! Kaitlins skolfoto från fjärde klass. Framför den amerikanska flaggan. Vad sjutton hade hänt om mellanstadiebarnen i Sverige hade fotats framför vår blågula fana?

Jag har räknat ut att jag efter denna resan har åkt med 14 flygplan på tre månader. Det är ganska mycket. Jag har inte fastnat i säkerhtskontrollen en enda gång. Förrän nu. Självklart. För att jag inte hade packat upp min externa hårddisk. För att de inte sa något om det, bara datorn. För att jag aldrig har behövt packa upp den innan. Men helt plötsligt var jag terrorist-potentiell och de skulle rota igenom min väska i jakt efter bomber. VILKET innebär att skrynklar till min stjärna som jag så fint lyckats packa ner och stödja med kläder för att den inte ska vikas... Suck vad jag blir trött.. I övrigt gick hemresan bra. På flygplatsen i LAX slår jag mig ner på Starbucks med en mugg med någon mysko dricka som inte var speciellt god samt ett danskt bakverk. Lite förstrött kollar jag på texten på muggen.. Woooooooooooah..


Så jag skulle vilja sammanfatta det som att helgen har varit fullkomligt jättebra! Och definitivt värt pengarna! Det enda dåliga är att jag inte riktigt kände någon stark längtan att åka tillbaka till Kalifornien utan mycket hellre hade tagit planet med Nippe tillbaka till Sverige.. Men men.
Det är nu 5 veckor kvar av terminen, vilket är hysteriskt. Måndag är en helgdag. Men vi har ganska mycket som måste bli gjort innan jullovet.. Idag fick jag mitt första A+. Det kändes bra. "A+ Well done". :D
Nu när jag äntligen har skrivit färdigt detta mastodontinlägg som jag påbörjade igår kväll (ett drygt dygn sedan..) ska jag antingen ta tag i min läxa som redan är försenad eller gå och lägga mig och försöka bli kvitt jetlaggen, som iofs inte är jättestor men definitivt märkbar. Det blir nog sova och gå upp tidigt.

Poka! (hejdå på ryska)